Annas Kabinett

 

Kan vell inte påstå att jag mår tipptopp just nu, känner mig lite rädd oh orolig för allt är så annurlunda. JAg är van att ha sommarlov och veta att jag koomer tillbacka till läsåret med samma klass och ett schema att följa. Hänga med samma människor och ha samma rutiner. Nu kastas jag ut i nått stort och obekvämt och jag mår inte så bra av de nu i början. Kankse blir bättre med tiden men just nu äre inge vidare.

Jag hatar dessa kvällar ,kvällar då du bara försvinner du finns verkligen inte där. Jag försöker bara hålla mig undan trycka bort ångesten, tänka på annat, vill bara fly härifrån. Mår illa antagligen av all ilska och frustration som jag bara sväljer för att det inte ska bli bråk. Om jag bara kunnde ha lite mer flyt, få allt att gå lite snbbare så jag kan göra precis det jag vill med mitt liv, utan att vara beroende av dig. Det jag kan göra nu är att jobba häcken av mig och bara hålla ut den sissta tiden för inte ska ja ha det så här mycket längre till.

Imorgon bär det iväg!! Ska flyga till fjäran land och ha det almänt underbart och hysteriskt kul! Har lite resfeber men så ska det vell vara, tänk att jag klarade det! Jag lyckades bli så pass frisk att jag kan resa bort, långt bort...utan föräldrar! Känner mig så sjukt stolt. Jag fattar inte vad jag hållt på med.... Jag är så mycket lyckligare, roligare smartare ch framföralt snyggare nu!

Lär dig att vissa människor helt enkelt inte är bra för dig, jag är så pass säker i mig själv.Nu börjar jag tycka om den jag är och bygga upp ett bra starkt socialt liv, jag är inte misslyckad eller sämre och därför kan jag välja vilka jag vill umgås med och vilka jag inte ska träffa. Ibland gör man misstag fastnar i gamla vanor och tankefällor, och jag lär mig av det. Men det är jag som bestämer vad som är bäst för mig!

Jag lyckades!! Trots alla fruktansvärda tankar och ångest så lyckades ja hålla vikten! Det visar att jag faktist kommit ganska långt. Det känns så otroligt skönt, jag kan nog börja lita lite mer på mig själv.Jag vet att jag kan klara det trots svåra stunder.

Jag hatar dig så fruktansvärt mycket, kan inte beskrvia allt hat jag har i kroppen, Du förstörde mig, du förökte trycka ner mig så pass mycket att jag en dag skulle dö av all smärta. Du är min västa fiende och jag önskar att du aldrig hittar någon annan att plåga, Du är djävulden själv. Så jag säger till alla där ute håll er borta!

Sitter och väntar på att dra till scä...kan nog vra den västa väntan som finns. Att gå in i det där jävla vikt rummet,känner mig otroligt ensam just nu, vet inte vem ja ska prata me för vem kan förstå? Jag sitter ensam med mitt anorexispöke som ger mig en otroligt ångest just nu, jag fattar inte varför jag är så nervös jag har ju kommit så pass långt siffrorna borde inte spela någon roll längre och de har inte gjort det föregående veckorna, men nu...är vell för att jag ska resa, visa mig i bikini på stranden, gå i tunna kläder och äta massa god mat och glass. Jag är rädd för att jag gått upp i vikt och jag är rädd för att jag gått ner i vikt, jag har faktist ingen aning vad som har hänt med min vikt sen sisst...ovisheten gör mig galen!

Mycket nytt i tankarna just nu, en del som händer inom mig. Jag känner att jag vill ta mig lite längre i livet nu, börja satsa och drömma igen. Eller inte bara drömma utan verkligen göra nått så att drömmarna blir verklighet. Jag sitter fast och vet inte riktigt hur jag ska gå tillväga...känner frustration inom mig vilet känns otroligt jobbig och tar en enom enegi samt att det ger en stor potion ångest.

vet ni vad den läskigaste kännlsan är? det är när jag känner mig beroende av någon annan, det är så oerhört skrämmade. Förut var jag otroligt beroende av mina förälldrar nu pratar ja inte ekonomiskt eller nått sånt utan rent kännslomäsigt, jag kunnde inte göra nått utan dem, inte åka till stan inte äta lunch inget! då menar jag absolut inget! Jag mådde så otroligt dåligt över det vem vill vara 17 och känna sig som en fyraåring? det var inge vidare kan jag säga, Just därför kämpar jag vidare med mig själv hella tiden för jag vill inte sitta fast där igen. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja bli vuxen och känna mig nog trygg att skapa ett eget liv. Förut gav bara tanken på det mig en så fruktansvärd ångest. Nu vill jaga bara komma ut bli ett med mig själv och vara säker stå stadigt på två ben veta att jag kan klara vad som helst.

Jag vill nog inte erkänna det men jag är fortfarande en lite marionett, dra i en tråd och jag gör nästanexakt vad du vill att jag ska göra. Notera nästan för jag är ju otroligt mycket starkare än förr, men jag hatar det för hella mitt liv handlar ju om att vara helt fri...