Annas Kabinett

Jag vte inte riktig varför, men jag känner mig väldigt offta ensam, och de tär. Jag har aldrig gillat att ha för mycket tid för mig själv. Vet inte riktigt vad det beror på men att känna sig ensam dagligen är jobbigt. Har ju folk omkring mig...skumt de där..

Vissa dagar skulle jag helst bara gå upp i rök för en stund. slipa känna något...kännslor är så jävla knepiga. Jag är så less på att ständigt ha ångest för saker jag inte kan påverka..värst dock för de jag kan påverka.. Om jag bara hade lite stake. Dagar då jag hatar mig själv, känner mig ynklig, värdelös, ful, äklig,tjock, oälskvärd, misslyckad och olycklig vill jag bara eleminera...En vacker dag ska det bli så har jag bestämt. Jag vill inte tycka synd om mig själv, älta allt skit och sörja allt jag inte har gjort och än inte kan göra...

Jag har försökt skriva ner lite mål för 2012. Sådant som jag önskar att jag skulle kunna uppnå, delmål för att komma dit jag vill i mitt liv.

Jag kommer att förlora så mycket om jag inte ändrar på detta mönster och tankar. Varför är det så svårt för mig att fokusera på mig själv och mitt liv? tycka att jag är lika viktig och betydelsefull som någon annan? Jag vet inte varför det är så ångestframkallande för mig att fokusera på just mig. Jag vet iallfall att jag inte kan ha det så här...jag måste fixa det här på något sätt för jag måste kunna jobba med mig själv och stå ut med det. Lita på mig själv..hört att det är den enda man kan lita på också. Varför är jag allt för offta så obekväm med mig själv...Det posetiva är dock att jag ser ett problem och funderar på hur jag ska förändra det.

Fan ibland känns det verkligen som man inte räker till...Jag vill åstakomma massor hjälpa andra unga flickor som sitter i skiten. Jag försöker iallaflla dra mitt strå till staken har fått bra flyt på min föreläsning idag. Kan jag bara inspirera en av åskådarna eller kasnke hjälpa någon så skulle jag bli nöjd, alla år i sjukdomen behöver ju inte vara helt bortkastad så jag gör något bra av det nu. Lite osäkert bara om föreläsningen blir bra...får göra ett försök iallfall och se om jag klarar detta eller inte.

Om jag skulle få önska så skulle jag bli bättre vän med mig själv...jag menar är det någon person i livet jag måste leva med tills jag dör så är det ju mig själv. För offta står jag inte ut med mig själv i vissa situationer. Jag vet at jag skulle bli så mycket lugnare i själen, lyckligare och gladare om jag kunnde tycka om mig själv. Orka att vara ensam och bara umgås med mig själv ett tag...men det är svårt, offta tycker jag det är smärtsamt tyvärr. Har ju skrivit förut att jag inte skulle vilja vara någon annan än mig och det står jag fast vid!är ju så sjukt stolt över vissa saker jag åstakommit. Bara att det är en sjukt lång bit kvar och jag har svarta hål kvar som måste repareras. Jag  vill bara våga tro att jag kan klara saker...Jag vet ju vad jag vill göra men offta slänger jag allt i soporna för att jag "vet" att jag inte skulle klara av något sådant... och de dåliga vanorna har jag fortfarande....

Snart jul, Gu vad konstigt det änns att faktist kunna njuta av julen det här året. Men o andra sidan helt underbart! Julen var en av de jobbigaste tiden på året när man är sjuk. Mat och godsaker är i fokus hela tiden och många skall vara social, kanske träffa massa släkt och vänener inte helt lätt. Dina rutiner rubbas och det är helt annan mat..jag förstår det är skit knepigt och ångestframkallande. Det som hjälpte mig var att planera med en av mina föräldrar vad jag skulle äta till alla målen. Tiden kasnke rubbas men håll dig till dina måltiden ändå! Julen är en jätte bra tid för att utman dig och testa nytt. Du kasnke kan äta några paliner till mellis i stället för macka och juce. Och jultalktiken blir inte mer än en "vanlig potion mat" du äter vanligtvis. Det låter läskigare än vad det är.planera! Du kommer inte få i dig mer i jul än vanligt det blir bara godare och mysigare. Tro mig jag har varit med ett tag...

Jag mår så bra av at ha folk omkring mig som insprrerar, är driven, motiverad och ambitiös. Det är nog då jag jobbar som bäst. När man har svårigheter att tro på sig själv och lita på sina idder och tankar så finns det inget bättre än at ha en männsika vid sin sida som peppar och tror på mig. Önskar att jag skulle våga säga till personen vilken förebild du är och vilken motivation du ger...ingen kan ge mer

Jag måste säga att jag faktist tänker på och analyserar mig själv. Hur jag agerar i olika situationer och vaför jag gör som jag gör. Varför jag känner som jag gör ibland och vad som utlöser kännslorna. Alla de här tankara och analyserna av mig själv är ju toppen! Det visar ju att jag faktist vill lära känna mig själv och bli bättre, så bra JAG kan bli vill säga.Alla funderingar är dock bara fast i mitt huvud...har ju svårt att prata om mig själv,öpnna mig. Jag behöver verkligen utlopp för allt jag skulle villa säga,visa och känna. Det är av de största och svåsraste saker jag måset jobba med. För jag kan inte stänga in mig själv som jag gör. Även jag har en botten och det kommer att rinna över någon gång.  Att sätta gränser är svårt, att visa eller säga att "det här är inte ok för mig" är svårt.  Men övar jag inte på det här så kommer inget att fungera, varken för mig eller de i min omgivning.

VAd fan är det som händer....jag blir nästan lite förbannad jag ska inte må såhär. Vet ju inte vad det är...höstdepp? Kommit smygande denna vecka och mår piss nu på helgen.Hur ska jag fixa det den här gången? För fixa det de är klart jag ska,inget snack! Jag är bara jätte arg på denna höga puls och alla mörka tankar och deppiga kännslor.  Men det kommer gå över snart. Det känner jag i kroppen, jag vet hur jag fungerar. Allt är nytt nu vardagen är lite grå och tråkig, vill bort från mörkret  och kylan. Jag tror jag känner mig en smula ensam stundvis, jag är skör. All skit jag varit med om så är det ju inte så konstigt att små saker som inträffar får omkull mig. Saker som besvikelse trissdes ensamhetskännslor vilket spinder vidare till massa annat. Men visst komemr jag klara det den här gången också just nu är det bara jobbigt i bröstet och i sinnet.

Om jag bara kunnde tuffa till mig lite! Ibland käner jag mig så otroligt mesig och försvarslös, Lite som ett offer. Folk kan ju göra vad de vill med mig och jag bara drar på ett falskt leende och skakar av mig ilskan eller offtast sväljer den. Jag vågar aldrig konfrontera någon, Och jag hatar det! Man blir som en slagpåse alla vet att de kan göra vad de vill för jag finns alltid kvar där, för lojal och för godtrgen. Jag o andra sidan gör ju allt detta dåliga mot mig själv för att jag hella tiden tror och känner att alla ska lämna mig om jag inte är alla till lags. Om jag är ärlig, är mig själv och säger vad jag egentligen tycker och känner då sticker dem...

Jag förstår faktist inte varför vissa personer väjer att umgås och spendera tid med mig. Jag är nog medveten om att de har en anan bild av mig än vad jag har men de är så sjukt svårt att förtå vad det är som ser som är intressant och spännande. Vad är det jag ger som gör att de inte lämnar mig? Jag tycker det är så underligt för det finns så oändligt många människor i den här världen jag enligt mig är tio gånger mer givande att umgås med. Jag vet  att den självbilen jag har är skev och absolut inge vidare för varken mig själv eller de i min omgivning. Men jag håller ju på att lära mig att ändra på den, och visst har jag gjort framsteg! Stolt hur långt jag kommit bara på ett halvår. Det ska gå hella vägen! För mitt mål är ju faktist att bli min egen bästa vän.

I was waiting for so long
For a miracle to come
Everyone told me to be strong
Hold on and don't shed a tear

Måste bara skriva inlägg från nya skrivbordsplatsen, riktigt mysigt här!! Huvudet går som en radar runt i lägenheten känns skumt på något vis men häfftigt.

Det här är nog de konstigaste jag gjort, jag var ju alltid rädd för att jag aldrig skulle kunna klara mig själv. Men jag kan nog säga att de mesta faktist blir som man vill bara man har vilja.  Men jag måste ändå erkänna att de är med darriga ben jag pakar ihop flickrummet.