Annas Kabinett

Jag börjar närma mig normal vikt det är inget jag ska försöka sticka under stolen med...men det känns..har en riktig tjockis dag i dag vet varken ut eller in. Jag börjar få panik över allt som "borde" vara bättre nu..snart ska ja vell få äta vilken frukost jag vill? sluta mäta upp allt så de ska bli rätt mängd? snart borde vell mina hunger kännslor få bestäma? jag vet inte när detta borde börja, när blir jag bättre? när ska jag behöva sluta bekymra mig över maten? när blir jag självständig igen?jag har så mycket mer frågor i huvudet får bara inte ner allt...jag vet bara att just nu är jag deppig och nere känner mig stressad och misslyckad..ingen vidare dag...

men visst längtar jag ändå till dagen då jag blir normalviktig då jag börjar fungera normalt..de viktiga är dock att jag aldrig vill vara underviktig och leva i det där helvetet igen! om du hamnar i sammma sits en vacker dag så kommer du känna samma ja lovar!

Jag hatar rastlöshet jag hatar anorexin jag hatar den jag har blivit. Vill vara gammla jag igen, vill spola  tillbacks tiden. Vill inget hellre än att byta liv med någon..men de skulle aldrig funka för ingen vil ha mitt liv..jag hatar att vara nedstämd, jag hatar att jag hatar allt..usch...

Jag vill helst bara ligga i soffan med en filt över huvudet, sluta ögonen och drömma mig bort till en anna värld. Jag är så sjukt rädd för livet ,rädd och stresad. Mitt liv har stanat av det märks så tydligt nu. Alla har gått vidare och jag står kvar inte bara fysiskt utan även psykiskt. Kommer jag någonsin ikapp? eller blir jag kvar här? jag blir lämmnad ensam som den 16 åring jag var. Jag är fortfarande 16 år. Jag har stanat kvar jag har inte gått vidare. och det gör mig så otroligt stressad och nere. Jag vill inte lämmna soffan för att jag inte vill konfronteras med verkligheten. Men jag måste det, de vet jag. Säg mig bara hur...

Jag känner mig ensam, ensam och ledsen. Jag gråter varje dag och jag har inga vänner kvar...jävla sjukdomen som har förstört så mycket! De var inte tänkt att de skulle bli så här. Jag ville bara ha lite uppmärksamhet ville bli sedd, ville att någon skulle tycka synd och bry sig om mig. Men allt gick så jävla snet...

Maten går bättre än någonsin och då försöker anorexin allt som den kan..jag skojjar inte! har så mycket ångest för konstiga skit saker. Den försöker ta all makt den kan. Nu håller llivet på att komma ikapp mig. Allt som jag missat, som jag hållt i från mig ,gömmt bakom anorexin kommer fram nu, och det är så jävla läskigt och jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag orkar knappt var i skolan en hel dag..känner mig utanför och stressad. Stressad för skolan och för livet.

Hjälp jag vill inte bli vuxen!

Så fort det går bättre med maten är det nått annat skit jag ska ha ångest över! fann kan jag inte bara få vara nöjd och glad någon gång?!

Att börja skolan igen var svårt, skrämmande. De försat dagarna var hemska..men det rättade till sig det blev bättre. Nu är jag gladare än någonsin på mycket länge i skolan..jag tror de märker det också. För första gången på mycket länge har jag skratat och blivit varm om kinderna och i kroppen. Ja till och mend under armarna! kan ni tänka er min kropp kan bli varm igen! jag kunde känna att jag blev röd i ansiktet av all skartt helt underbart.Som om livet kommer tillbacka. men visst allt är inte toppen.... mitt useende fixering är större än någonsin. Det är anisktet och min längd som är värst just nu...vet inte hur jag ska bli av med det...

måste bara avsluta med en bra grej dock. Åt ute på resturang, pasta och skaldjur så jävla idiotiskt gott..och vet ni vad, jag åt tills jag kännde mig mät utan mått utan rädsla!