Annas Kabinett

Jag önskar att min tid och enrgi gick åt till roligare, viktigare saker än mat och utseende. Jag vill börja fokusera och tänka på andra saker, jag känner att min liv bara flyter i väg och jag gör inget vetigt. Jag är frotfarande väldigt sjuk kanske inte fysikt men psykiskt. Jag känner frustrationen av att jag inte blir bättre snabbare jag vill ju vara helt frisk nu! varför tar allt så lång tid? Jag läser så mycket bloggar och jämför mitt liv med så många människor och det gör mig otroligt sressad och nere. Den här helgen har varit fylld med ångestattacker och besvikelse. Jag önskar att mitt liv var som i en film...

Jag är rädd för att dagrna bara går och jag gör ingenting.Det finns så mycket jag skulle vilja göra och uppleva men jag sitter bara här inspärrad i en bur. jag är orkeslös och har ångest mest hela dagarna. Nu när maten går bättre (långt ifrån perfekt) men ändå ok så kommer all den där andra ångesten som jag försökt tycka undan med att inte äta och svälta mig. Men jag klarde att gå emot anorexin så ska jag nog klara den här ångesten med. Det är ingen ny ångest den fanns nog innan jag börjad svälta. Men jag måste ta tag i den på ett rätt och bra sätt nu. Det är 100 gånger jobbigare men det kommer bli så värt det. Svält är ingen utväg den stoppar varken tiden eller mig själv ,jag åldras fortfarande även fast ja inte känner det. Det som händer är bara att jag slösar bort mina dagar och min enegi. Tänk allt jag kunde gjort och åstrakommit under de här åren som bara gått åt till mat och tjock tankar...

Jag har alltid varit en pluggis, jag har alltid strävat efter högsta betyg. Jag har alltid klarat av allt i skolan, det har alltid löst sig gått bra.Men nu går allt inte så bra längre vet inte vad som håller på att hända. Sen jag blev sjuk och inte behövt plugga så mycket så har jag blivit slapp och lat jag skjuter saker framför och orkar inte med att ta itu med något alls. Och de är så frustrearnde! Var är gammla pluggis jag som såg till att klara allt? jag börjar bli rädd var detta leder till, allt som jag byggt upp håler på att gå sönder och allt är bara mitt fel.

Usch vad jag hatar dåliga tankar negativa tankar. Mest tankar om mig själv men även allt runtom mig går i nattsvart just nu. Jag är stressad och nervös över allt! jag menar allt. Det är helt sjukt! jag oroar mig över så mycket och får inte en lugn stund. Vill bara vara gammla jag igen.Kommer knappt ihåg vem jag var innan jag blev sjuk det är så mycket som har förändats.Jag är en annan person..om jag har tur så kanske det blir något posetivt när allt börjar bli lättre och bättre. Men frågan är när börjar allt bli bättre då? Hur jävla lång tid ska de ta att bli kvitt den här skiten? jag vill bara vara fri, göra och tänka hur jag vill.

Jag är så rädd för att ta ansvar! Jag vill inte ta ansvar, jag vågar inte försöka klara mig själv. Jag vill bara krypa upp i nåns knä och gömma mig. Jag är så rädd för den stora välden som håller på att öppna sig. Den stora verkligheten som gör sig påmind allt mer för varje dag...

Jag fyller snart 18 år och jag har en enorm åldersångest. Alla som jag känner har sett framemot sin 18 års dag men inte jag. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli vuxen och myndig. Jag jämför mig med andra hela tiden och tycker då att jag inte alls är vuxen och självstädnig ,vilket jag blir otroligt sressad över.Men jag vill ju bli vuxen, jag vill ta ansvar, jag vill flytta hemirfån och skpa ett eget liv. Jag tror bara att jag inte klarar av det ,viket gör mig rädd.  

Jag måset sluta jämför mig med andra hela tiden. hur ska jag anars klara mig?  just nu är mitt huvud fullt med dåliga tankar om mig själv och orkar inte tänka på så mycket annat än mat och mitt fula utseende. (jag lovar jag är ful som stryk!)

Hoppas du läser det här mamma för jag är livrädd för att bli 18

Jag har bara 4hg kvart till min normalvikt jag förstår nog inte riktigt vilken resa jag varit med om,vad jag faktist har åstakomit. Maten fungerar 100 gånger bättre, är inte lika rädd för fett och jag kan äta lite godis vid sidan om målen. Men  jag är inte frisk än inte på långa vägar. Jag är en bit på väg men det är mycket kvar.

Chocken av att komma tillbaka till verkliga livet är skyhög. Jag gråter, skriker känner mig frustrerad och rädd. Jag har varit borta i två års tid och nu ska allt plötsligt fungera igen. Men det är inte så enkelt. Jag måste försöka knyta kontaketer igen bygga om realtioner.  på den lilla bit jag kommit har jag redan hunnit bli besviken, ledsen och rädd men så är ju livet.Jag har blivit en annan människan, en ny männsika som jag måste lära mig att tycka om och respektera. Det är något helt nytt för mig för jag har ju aldrig riktigt tyckt om mig själv.