Annas Kabinett

Jag vet att  jag är på väg mot förändring. Ja vet inte men det känns konstigt i hella kroppen, ångesten är hyper omrinngar mig, skriker åt mig konstan..Antagligen för att jag inte lyssnar, kanske för att jag tänker att fan inte ska jag ta mindre till lunch. Kanske för att jag så himmla mycket vill bli fri från det här.. Den gör allt för att hålla tillbaka mig. Ibland lyckas den i bland inte ..alla säger att det blir bättre, jag måste våga lita på det ..det måste bli bättre! säg att det är sant...

Så nu är det en ny dag..nya utamingar 6 stycken prövningar som väntar..med andra ord precis som en vanlig dag för mig...

...hjälp mig att orka, hjälp mig att stå ut och utmana den här skiten jag fastnat i...

Det känns som att jag sitter fast med klister..ett super duper klister. Jag försöker vrida och vända mig men föterna går inte att röra. Jag vill bara bli fri fri från det här heletet jag önskar ingen det här. Ångest från morgon till kvällen. Enda gången jag fick slappna av lite i huvudet var när jag satt och målade i solen i dag. Ungeför en timme! fattar ni? en timme på hela dagen som jag inte var hyper över mat, min kropp, min vikt. Usch fan vad jag hatar det här livet.

 Åt en glass idag till mellis kände aboslut inte för nån äklig macka o nyponsoppa som legat och gäst i handväskan. O kanske jag tar en till som kvällsmellis...ja den som lever får se.. Jag  säger bara en sak fuck you anorexi.

Har ingen ett magsikt ord som de kan ge mig? bara något som får mej att våga gå ur skiten...bara ett ord som får mig att våga välja den rätta vägen snälla jag behöver ett magiskt ord...varför kan jag inte andvända den otoliga envisheten jag har till att gå emot? jag gav mej fan på att gå ner i vinkt och bli smalast jag är på botten nu, jag lyckades. Varför kan jag inte bara ge mig fan på att vända?

...ett ord tack, bara ett ord...

Vaknde av mig själv ovanligt tidigt..av en konstig kännsla i magen, Hunger tror jag det kallas..Jag tror de va hunger i allafall..de kändes konstigt för har inte kännt hunger på flera dagar, Ångesten har varit så otroligt stark. Det har ju varit långhelg och jag får inte gå til skolan längre för läkaren... det jag ska göra är att vila och äta tydligen..usch de har vart så ångestladdad de senaste dagran,kännt mig totalt isolerad från omvärden har knappt pratat me någon i min egen ålder på dagar..Jag börjar bli som en gammmal pansionär...o de skrämmer mig.  Jag skämms har skam och ångest i kroppen och de bara växer...men jag vet att jag måste gå igenom det här nu..dom låter mig inte sväta mera, nu  är gränsen nådd antar jag. Och äter jag inte hemma så blir det på en avdelning eller sjukhus...lika bra att göra det hemma själv..bli stark själv, visa att jag har nått kvar av det gammla jag. 

Det värsta jag vet är rädsla, rädsla för att bli ensam.Jag vet hur det är att vara ensam, vara någon som ingen vill veta av, vara någon är är ingen. Jag har varit ingen i så många år, varit personen som stått tyst i ett hörn ingen lägger märke till mig... Jag vet hur det är att känna sig mislyckad, skämmas över sitt liv..det är min vardag. Om jag väljer det friska blir det så jävla mycket bättre då? eller blir jag både "tjock" och ensam? nu har jag anorexin att skyla min ensamhet på,men om det förvinner står jag där naken, rädd och misslyckad...då får jag skämmas änu mer...för attjag får aldrig livet jag vill ha...

"Sluta drömma om det ljuva livet ,du kommer aldrig vara med om det"

kan någon ge mig mod att bryta den här cirkeln. Cirkeln av mörker och smärta,för jag vill egnetligen inta ha de så här. jag vil leva vara fri,hur kan en undernärd kropp betyda så mycket? hur kan jag offra så mycket för att ha det så här? detär så sjukt när man tittar på det från ett annat perspektiv. Det är ett så otroligt hörgt pris jag får betala. jag rymmer från verkligeheten dränker alla bekymer känslor och tankar,alla mina kännslor lägger jag på maten.
ingen vill ha det så här, inte jag i allfall. jag orkar ingen, är känslo kall( förutom när de gäller maten) jag har ingen mens jag är mörk under ögonen antagligen av näringsbrist, det känns som jag sprungit maratonnär jag gått upp två trappor benen blir som kokt spagetti jag är yr och mina musker har försvunnit så jag orkar inte lyfta något. så jävla tragiskt det är..jag säger bara det det här livet är så tragiskt och menigslöst...

jag lovar dig du vill inte ha de så, jag vill inte ha det så...

Inget nytt hos läkaren i dag...pratde om de vanliga, vikten, hur dåligt det är med mig. Nu får jag inte gå i skolan för då rör jag på mig för mycket..bla bla bla...satt och tittade på massa foton..vissa vill jag inte ens titta på för då känns det som någon huger en kniv i hjärtat på mig, så ont gör det..Jag får panik och vill bara springa..visa kort kan ja tycka är helt ok..konstigt de där..hur man ser på sig själv..hur man såg på sig själv. Jag måste erkänna att när jag såg vissa kort på mig från i januari då jag stog på scen så fick jag mig en tankeställare..jag såg helt sjuk ut..pinnar till ben, krokig rygg och ingen glädje i ansiktet.. men samtidigt så får jag en kick av det...Det finns vissa kort på mig som frisk som jag inte klarar va att titta på...jag ser så förbannat tjock och ful ut...sitter och tänker så de knakar..ja vet att jag inte komer se ut så igen. Bilden av mig själv kommer att se helt anurlunda ut, det vet jag, jag måste tro på det....Jag börjar faktist fundera...är de inte värt att testa?

Vad ska man säga total blogg torka..eller egentligen har jag hur mycket som helst att skriva men jag får inte ut nått ur huvudet..orkar inte, vet hur jag ska göra.. Allt är åt helvete..dom vill lägga in mig..lägga in mig på den jävla låsta avdelningen! helvetet på jorden! nää dit ska jag inte! ändra på dig då! gör nått! dom låter inte mig sväla ihjäl jag kommer få äta förr eller senare..bättre att jag gör det själv än att någon sticker ner en jävla slang i halsen på mig. Jag är så sjukt rädd..så här dåligt har de inte varit på länge.
jag orkar inget, känner mig yr, orkelslös, snurrig, darrig. Jag kan inte konsentrear mig, inte lyssna. Anorexin drar ner mig i ett svart hål.
Jag fuskade ju bar en gång..o så en gång till, o bara en liten till...sen är man på botten. Jag måste sluta nu! vända snart är de sommar! Du vill vell kunna njuta av sommaren!?

Hoppas medicinen hjälper..ska till scä imorgon igen prat med läkare..jag vill så gärna visa dom att jag kan, att jag är stark, att dom har fel! jag vill visa att jag kan själv! jag vill vara stark..snälla hjälp mig det är så svårt att klätra upp...men vad är målet egentligen?  vart leder den här vägen? ingestans leder den ingenstans...

Någon som känner som jag? för jag känner mig totalt ensam i ett kalt mörker..alla börjar lämmna mig nu

Jag är så nere i botten så jag vet egentligen inte vad jag ska skriva..kan inte få ut al smärta, ångest ,rädlsa och frustration ur mitt huvud. Värsta helgen jag någonsin vartit med om..och jag har varit med om mycket i ångstväg...vet inte vad som händer..men jag får skyla mig själv, ger man efter för anorexi helvetet så greppar den taget så jävla hårt, den släpper inte....hur kunnde ja låta de gå sådär?...Jag vill bara inte mer. Vill inte va kvar i den här skiten men vågar samtidigt inte ut till "riktiga" livet, de livet är också fyllt med skit mycket ångest och smärta. Jag gömmer mig bakom en sköld som en liten fegis, världelös och helt jävla patetisk...

..så mycket mer jag vill skriva och få ut, men de går inte...