Som en lindansare
Jag märker verkligen att allt hänger på en skör skör tråd..den är så skör att den knapt går att se och offtast glömmer man den. Ger jag efter det minsta lilla behöver inte vara något märkvärdigt alls, så tar anorexiin ett fastare grep om mig. Bara en sån liten skit sak som att man byter bröd till något mindre,lite mindre smör på mackan ja vad som helts...anorexin tar all näring och kraft den bara kan få..allt som får den att bli större och mer mäktig.Därför man måste ta den tuffa hårda, hemska vägen genom helvetet. Men jag har märk att om jag går emot så känns allt lite lättare vissa stunder. Jag kanske inte tänker lika mycket på vad ja ska käka till mellis eler vad det blir till middag, när jag kommer på mig själv så blir jag först väldigt rädd, jag känner att jag tappar kontrolen men det är bara det friska som försöker gro ett frö.
det var bara en liten tankte som slog mig eftersom det pendlade så nått fruktansvärt i går och jag kunnde verkligen märka av det jag skrev ovan. Just nu sitter jag o äter på mitt fm mellis en ririfrutti manna tycker faktist den är rätt god (fast alla tycker manna är så äklig) aja vet inte riktigt vad jag ska göra idag, ångest! usch för rastlösheten, solen skinner inte heller men de kanske blir en skön promenad längs sjön...med en glass i handen ;)
vad ska ni göra i dag?
