Annas Kabinett

19.30 Känner hur jag får svårt att andas, något lägger sig tungt över bröstet jag blir yr. Gråten tränger upp genom halsen jag springer upp till mitt rum där ingen kan se mig. Kolapsar på sängen. Det värker och dunkar av panikångest. Jag vill  bara komma härifrån, mår inte bra här. Det måste finnas ett sätt kan inte vara omöjligt jag älskar min familj tro inget annat. Men det är nått som jag måset komma bort från som inte är bra för mig.

Jag undrar hur länge man måste dras me tankarna som ständigt surrar i huvudet, den ständiga tinitusen...Hur frisk jag än verkar är så finns dem där varje dag. Varje gång jag ska äta ständigt påmind.  Jag vänder bort huvduet stänger av hörsen lysnar inte... men ibland skriker den så högt att jag inte orkar...det är då jag gör mina sne steg, ja jag erkänner jag gör fortfarnade saker som inte verkar friskt och sunt. Men jag visar det aldrig för någon,Tror i allfall ingen märker. El ja Du märker ju varjegång tankarna kommer men du ser inte allt....Man måste våga erkänna att man faktist har svagheter kvar och inte ljuga för sig själv. Jobba på svagheterna i stället för jag vet att en dag så försvinner verkligen allt och jag kommer bli helt fri. Det har jag lovat alla jag älskar men framförallt mig själv.

Har ni haft den där obehagliga känslan att ni inte riktigt känner er hemma nånstans? Har haft så länge, fösrsta åren vi flyttade till sthlm var jätte jobbiga. Hade ingen anning om vad som var hemma, var jätte förvirrad och osäker.Man vill ju ha en tryghet, ett hem. En männklig grej alla vill känna grundtryghet. Acepeterade nog att detta var mitt hem fast jag hatar huset. Nu känns allt jätte annurlunda igen. ..Vet inte vad det är jätte svårt att beskriva, kanske kommer låta skit konstigt och obegripligt. Känns inte som förut när jag kommer hem längre. Kan inte sätta fingret på vad det är känns lite som jag "vuxit ur" mitt hem, som at jag inte bor där fast jag gör det. Låter konstigt men vill inte vara där mycket länge om dagarnam, hemma känns inte som förr. När jag kommer in i mitt flickrum så känner jag mig aldelse för vuxen för att bo där, skit skumt.  Det konstiga är att jag inte har nått annat ställe som känns mer som hemma heller. Så nu har jag plötligt inget som känns riktigt som hemma. Frusterande...

Bara så ni vet så att allt man vill ha kan man få. När jag och min samtalsperson satt oss ner och tittade igenom gammla papper och anteckningar på mitt slutmöte på scä så upptäckte ag något. Hade skrivit en lista på hur jag ville att mitt liv skulle se ut, vad jag ville uppnå. Och vet ni? Jag insåg då att allt jag skrivit ner hade jag nu! Fattar ni vad jag uppnåt? Det går bara man vill, jag skulle kunna skriva en ny lista nu på hur jag vill ha det om några år eller månader...och jag skulle kunna få det så ocskå!

Fick mitt betyg på projektarbetet idag, uppsats om mitt liv med anorexia och jag fick mvg! Super glad svårt och tungt att skriva men de blev bra till slut, skam den som ger sig!

Jag hatar att jag älskar dig.....för du gör mig bara besviken gång på gång, Du finns inte alltid där när jag behöver dig jag fattar du är svagare än mig, och nu är det jag som måste ta hand om dig...men denna gång ska jag enbart tänka på mig själv, för jag sitter fast här med dig. Och jag ska ut, bli bättre än dig.

Hell yehh! ikväll ska jag bara ha kul njuta och fira, jag skiter i vad jag stoppar i mig. För just nu älskar jag min  kropp! jag är så sjuuk stolt att jag lyckats med att gå upp så pass mycket. Jag älskar mina kurvor!Jag är normalviktig, Jag orkar mer, mitt hår är tjockt och glansigt jag ler och skrattar mer än någonsin. (Kul att jag lyssnar på petter "det går bra nu" haha) Jag ska i allfall fira vad jag lyckats åstakomma, hylla min kropp. Sedan är det ju utskrivningen på mån och då jävlar!!!