Annas Kabinett

Jag förstår faktist inte varför vissa personer väjer att umgås och spendera tid med mig. Jag är nog medveten om att de har en anan bild av mig än vad jag har men de är så sjukt svårt att förtå vad det är som ser som är intressant och spännande. Vad är det jag ger som gör att de inte lämnar mig? Jag tycker det är så underligt för det finns så oändligt många människor i den här världen jag enligt mig är tio gånger mer givande att umgås med. Jag vet  att den självbilen jag har är skev och absolut inge vidare för varken mig själv eller de i min omgivning. Men jag håller ju på att lära mig att ändra på den, och visst har jag gjort framsteg! Stolt hur långt jag kommit bara på ett halvår. Det ska gå hella vägen! För mitt mål är ju faktist att bli min egen bästa vän.

I was waiting for so long
For a miracle to come
Everyone told me to be strong
Hold on and don't shed a tear

Måste bara skriva inlägg från nya skrivbordsplatsen, riktigt mysigt här!! Huvudet går som en radar runt i lägenheten känns skumt på något vis men häfftigt.

Det här är nog de konstigaste jag gjort, jag var ju alltid rädd för att jag aldrig skulle kunna klara mig själv. Men jag kan nog säga att de mesta faktist blir som man vill bara man har vilja.  Men jag måste ändå erkänna att de är med darriga ben jag pakar ihop flickrummet.

Anagligen är jag helt galen, så jävla mycket kännslor just nu. Jag är livrädd med en smula ångest men samtitigt skulle jag aldrig byta bort de här, vill inget hellre än att vara med honom..Det känns bara så märkligt att det man har önskat så länge verkligen har inträffat..jag förstår inte, kan inte greppa....vad händer?? Men jag är så himmla glad i virrvlet att kännslostormar.

Varför måste det kännas så jävla rätt när det är så långt borta....förblir det bara drömmar ändå

Ja, jag har varit med om en del skit i mitt liv, blivit en del på 19 år. Jag kunnde sörja för alla år jag missat, alla dagar som kunnde varit fyllda med så mycket annat. Det jag har kvar nu är minnen och erfarenheter, men jag tänker inte sörja över alla förlorade dagar längre. Det är slut med det nu, jag tänker göra nått bra av det svarta som varit en så stor del av mitt liv.

Du är inte levade när du är sjuk i anorexi. Tänk efter ordntligt, känner du verkligen kännslor? Joo visst den där jävla ångesten men ångest är faktist inte en "riktig" kännsla. Den tillhör inte någon av de grund kännslor vi männsikor föds med. Så egentligen är du en kännslokall anorexirobbot. Du tror att du undviker och skydar dig ifrån så mycket lidande från den riktiga världen men egentligen gör du dig bara en otjänst när du inte går emot de jävliga tankarna. Ta dig ur fängelset istället och ta itu med de riktiga kännslorna. testa o se är de riktiga livet verkligen så hemskt eller har du bara varit sjuk så himmla länge att du faktist glömt hur de var?

Guud vad hjärnan är en komlicerad mojjäng! Sitter och tittar på gammla och mer nya bilder och jag måste säga det än en gång, fy fan hur jag såg ut! Ursäka språkvalet men jag mår så  jävla bra av att titta på mig själv och le inombords för att jag är så jävla nöjd med vad jag åstakommit. Jag ser så mycket mer levade och lycklig ut. och jag vet också att det är så jag känner mig på bilderna. Kan ni förså kännslan av att se en bild på mig för två år sedan jag ser ut att  vara så sliten ,rädd, olycklig, förlorad helt enkelt. Sen ser man på bilderna när jag väger 15 kg mer och där lyser ögonen! Håret är lockigt,glansigt och stort. kinderna är rosa och jag ler hela tiden.  Jag har kvinliga former och går med huvudet högt. Det är så jävla värt all slit!

Ibland förstår jag varför jag svälte mig, för riktiga kännslor gör fruktansvärt ont. Mitt hjärta bultar så att bröstet gör ont. Men att leva i anorexivärlden och inte uppleva allt vad livet har att erbjuda är värre. Då är faktist de riktiga kännslorna värda att lida för.