Annas Kabinett

Jag kan ju inte påstå att mitt liv har varit lätt, jag har aldrig haft det där flytet. Alltid måstat kämpa som ett djur och haft många motgångar. Jag har haft det tungt och kämpat mig igenom en hel del skit. Jag började tänka på hur min tonår faktist har sett ut. Men det är vell allt kämpande, alla tårar, all ilska, besvikelse och förluster som har format mig till den jag är idag. Jag har tvingats att hitta lösningar, hittat drömmar och driv att fortsätta framåt. När man inte levt på en räkmacka så får man hitta en egen väg vilket tror jag gör en stark, och allt slit lönar sig i slutet.

En av mina finaste vänner har försvunnit, min älskade fyrbenta, håriga, söta, underbara vän. När jag mådde som sämst fanns du alltid där. När ångest var så stark fanns du där, jag kunnde bara krypa ihop bervid dig och hålla om dig. Du sa inget, du lätt mig bara hålla om dig tills jag lugnade mig och gråten försvann. Du tittade så förstående på mig, det var så tröstande på något sätt. Vi var så lika du och jag vi växte upp tillsammans och gick igenom så mycket tillsammans. Jag delar så mycket glädje med  dig och du har gett mig mer än vad du kan förstå. Du var en sann vän och kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Jag ska aldrig ner i den där skiten igen! jag vet att det är jätte lätt att trilla tillbaka, jag vet att allt sitter på en skör tråd. Ett litet snesteg och jag faller ner...men jag känner mig väldigt stark just nu lite som en power wommen! Jag vet att jag varje dag måste ha koll på vad jag äter så det inte blir för lite och låter anorexin ta över. Men jag kommer inte att falla ner inte alls för jag har honom! Och det kan jag inte förlora. För mycket står på spel nu och det är inte värt det för jag kan inte förlora honom. Så jag känner att jag kommer hålla mig frisk en lång lång tid, med en lång tid menar jag för alltid!

Jag sitter och kollar igenom lita gamla inlägg och bilder från när jag var som sjukast. Vissa bilder och vissa inlägg vissa rader tilloch med kommer jag ihåg extra mycket..jag får en klump i magen och känner hur ångesten russar genom kroppen. samtidigt rysser jag och känner en så otrolig lättnad att jag har kommit så långt ifrån de där sjuka tankarna och livet. Jag förstränger gärna hur jag haft det försöker att inte tänka på hur fördjävligt jag har mått. Känns som jag knappt varit med om det el? Kanske är bra att jag inte tänker så mycket på det, jag kämpar ju fortfarande med att bli helt frisk. Jag kan inte friskförklara mig, inte alls. Mina anorexi tankar finns där varje dag varje gång jag ska äta, ibland lyssnar jag lite men tar igen det sen för jag faller inte tillbacka inte nu. Jag har för mycket att förlora ett fantasikt liv att se framemot.

Pratade just med min mentor lite sur på mig att jag inte kunnat gå på några möten men eftersom att jag fortsätter med några kurser till hösten så behöver jag absolut inte stressa säger hon, skönt! men jag vet hur jag är, envis som tusan och så klart så vill jag få så mycket gjort som jag bara kan. Jobbigt att vara jag och alltid pressa sig själv till det ytersta..

Jag känner mig förvirrad, min hjärna exploderar är tusen saker jag ska göra . Är inte van med det här, asså det känns skit bra! bara att jag är grymt stressad hella tiden. Måste nog börja skriva upp saker och strukturera för jag känner att jag inte riktigt har koll. Vilket är något som jag alltid brukar ha och känner mig osäker och vardagen blir ångestladdad om jag inte har kontroll..men samtidgt är det lite skönt att släppa på den sjuka kontrolen och bara leva...tror att jag ska hitta en gyllende mellanväg för det är ju nu som jag ska bygga upp ett het nytt liv och det är svårt men roligt.

Jag är så stolt! lage middag till hella familjen för första gången på tre år. Har inte fått röra i en stekpanna sen jag blev sjuk haha. Men jag fixade det! smör, grädde och hella rubbet. Gick skit bra ingen ångest inga tankar. Måste säga att det till och med var riktigt roligt!

Jag är fortfarande extremt otryg i mig själv även fast det börjar bli bättre..men jag måste se vad som är bäst för mig våga lita på mig själv. Att folk faktist tycker om mig som jag är. Sätta gränser och lyssna på mig själv,Lita på att det jag gör är rätt och att folk finns kvar där ändå. Jag har kommit på att jag har väldigt mycket att bygga upp och jobba på.

Jag börjar klättra mig uppåt! Men fortfarande jätte ångest för framtiden. Rädd för att jag inte ska lyckas, rädd för att misslyckas. Rädd för att inte få kunna göra det jag vill. Rädd för att mitt liv inte ska bli som jag vill, rädd för att bli ensam och deprimerad igen.